Olivia Arvén - 22 år och mamma

+ min förlossningsberättelse

Onsdag den 1 november

Jag vaknar på morgonen och känner att jag har lite molande värk i magen, som mensvärk ungefär som jag haft i princip varje dag de senast veckorna så jag tänker inte mer på det och går upp för att starta dagen. Efter 2 timmar märker jag att värken känns annorlunda. Den liksom kommer och går och finns inte där hela tiden. Börjar klocka varje gång jag känner av den molande värken men det gör liksom inte ont utan på en skala 1-10 så är det bara en 1:a i smärta. Från 10.55 till 14.24 har jag fått värkar mellan var 8-30 minut. Inte alls regelbundet men smärtan har kommit och gått hela tiden. Skickar iväg ett sms till Filip på jobbet med mina anteckningar på värkar och han frågar om något är på gång men jag svarar att det inte är det utan att jag har googlat på att man kan ha det såhär i flera dygn men att det ändå är konstigt att det hållit på sen jag vaknade.Min och Filips sms konversation under dagen

Värkarna fortsätter såhär hela dagen men vid 17-tiden börjar de bli allt tätare och kommer nu med 3-10 minuters mellanrum. Filip kommer hem från jobbet vid denna tid och vi sätter oss för att äta och jag känner att värkarna komma hela tiden men de är fortfarande inte så smärtsamma. Nu är de en 2:a i smärta på en skala 1-10. Lite innan klockan 20 på kvällen går Filip ut med Bonzo på en promenad och jag bestämmer mig för att ringa förlossningen och rådfråga vad jag ska göra. Jag vet ju att det inte är riktigt värkar för de är inte alls smärtsamma på det sättet jag har föreställt mig att det ska vara. Men när jag pratar med de på förlossningen och berättar att det varit såhär sedan jag vaknade vill de att jag ska komma in på en kontroll. Jag ringer Filip som fortfarande är ute med Bonzo och säger att vi ska åka in och jag hör hur nervös Filip blir men jag säger till honom att det inte är något och att de bara vill kolla mig. Jag tror ju nämligen fortfarande inte att förlossningen har startat.

Väl inne på förlossningen 20.00 så gör en barnmorska en kontroll på mig. Vi mäter värkarna i en CTG maskin och de kommer nu regelbundet var fjärde minut. Barnmorskan väljer att undersöka mig och det visar sig att jag är öppen 2 cm! När jag och Filip får detta beskedet förstår jag att det faktiskt är på gång och jag blir faktiskt nervös för första gången. Men jag tycker att det är så konstigt för jag tycker ju inte att det gör sådär super ont som jag trodde att det skulle göra trotts att smärtan nu gått upp till en 3:a på en skala 1-10. Vi blir i alla fall hemskickade från förlossningen igen med sömntabletter och morfin för barnmorskan säger att jag måste försöka sova för att det kommer vara dags snart.

Väl hemma igen ringer vi Filips syster som får komma och hämta Bonzo för nu vet vi att jag kommer föda inom den närmsta framtiden och vi vill inte behöva stressa med pass till honom. Därefter får jag ett ryck och tvinga Filip att storstäda lägenheten med mig så vi dammsuger, torkar av allt och jag rollar till och med alla sängkläder i spjälsängen haha… 22.00 lägger vi oss för att sova och jag tar mitt sömnpiller och morfin.En sista bild på Bonzo som ensambarn innan vi lämnar honom // Inne på förlossningen för att mäta mina värkar

Här är mina värkar som CTG maskinen mätte, ganska oregelbundna som ni ser. Det är mina värkar som är nere på det vita och varje gång det går uppåt kommer det en värk. Det gröna uppe är bebisens hjärtfrekvens :)

Torsdag den 2 november

Kl. 00.30 vaknar jag med ett ryck av helvetes värkar. I mina anteckningar står det ”vaknar av värkar med ca 7 minuters mellanrum. Känns som jag ska dö och knäckas på mitten varje gång en värk kommer”. En timme senare vid 01.30 går jag upp för att ställa mig i duschen och duscha varmt, värmen ska lindra värkarna en del. Kommer ihåg att jag satt mig ner på golvet och lät vattnet rinna över mig. Går sedan tillbaka och lägger mig igen och börjar klocka värkarna för att hålla koll på det alla säger ska vara ett kriterier för att förlossningen är igång, 3 värkar på 10 minuter. Ligger vaken hela natten nu fram tills 07.00 då jag väcker Filip och säger att jag inte klarar av att vara hemma mer och att vi måste åka in igen. Vid 03.42 har jag antecknat att en stor del av slemproppen kom ut med mycket blod.

Jag ringer upp förlossningen som ber oss äta en rejäl frukost och sen komma in när vi känner oss redo. Så vi slänger i oss lite mat hemma och åker sedan in till förlossningen igen vid 8 tiden. Nu har värkarna blivit mycket starkare och gör verkligen ont när de kommer så att jag måste andas igenom dem och vara helt fokuserad, dock kommer de inte lika tätt längre. Väl inne på förlossningen blir jag undersökt igen och är nu öppen 3 cm och barnmorskan konstatera att den blödning jag haft i natt i samband med slemproppen var en teckenblödning. Vi blir ombedda att gå ut och röra på oss i några timmar för att sedan komma tillbaka igen när jag känner att jag inte kan stå ut med att gå längre. Vi åker hem till Filips föräldrar och går en runda med Bonzo. Varje gång en värk kommer måste jag stanna upp och luta mig mot något och fokusera på min andning. Vi åker sedan och köper lite fika och åker hem till lägenheten för att få i oss lite energi. Filip lyckas somna i en timme och jag går runt i lägenheten för att få fart på allt. Vid 10.35 står det såhär i mina anteckningar ”massa blod och slempropp kommer i omgångar varje gång jag varit på toaletten. Vi har varit ifrån förlossningen i snart två timmar för att vara uppe och gå men det är lättare sagt än gjort. Håller på att DÖ varje gång en värk kommer. Som tur väl är så är de fortfarande inte så täta och i mellan varje värk så mår jag helt normalt men varje värk håller däremot i sig mycket längre nu. Ska försöka vila i 30 minuter nu och sedan gå en runda igen och sen åka tillbaka till förlossningen. Orkar inte ens klocka mina värkar längre men får minst en var 7-8 minut.”

Sen åkte vi in till förlossningen igen och de konstaterade att jag nu var öppen 4 cm och vi blir tilldelade ett rum. Filip springer ner till bilen och hämtar all vår packning och nu är det hela så himla verkligt. Jag ska föda i detta rum och vi kommer inte komma härifrån förens vi har vår lilla bebis ute hos oss! Medan Filip är och hämtar våra grejer får jag gå in till ett rum med badkar för att bada varmt och lindra smärtan varje gång en värk kommer. Nu gör värkarna så ont att jag både måste andas och låta (typ trycka ut smärtan) varje gång en värk kommer. Badar i ca 2 timmar och går sedan in på vårt rum. När jag väl kommer ur badet får jag och Filip ett nervöst sammanbrott tror jag. Vi kan verkligen inte sluta att skratta och ingen vet varför vi skrattar och jag får så himla ont varje gång jag skrattar för det sätter typ igång värkarna men vi kan fortfarande inte sluta haha…Inne i badet, var som ett litet spa haha... Jag med värkar i vattnet och Filip med ett glatt humör och en moster för att samla på sig energi! Sen fick vi även äta vår första sjukhusmat som kanske inte ser så aptitlig ut men den var faktiskt god! :)

Efter badet vid ca 14 tiden blir vi tilldelade en ny barnmorska för det är skiftbyte. Hon undersöker mig och konstaterar att jag fortfarande är öppen 4cm. Jag ber om smärtlindring för mina värkar men får bara 2 Alvedon och som svar att ska gå runt i korridoren. Jag vägrar gå runt i korridoren för varje gång en värk kommer får jag så ont att jag nästan måste lägga mig dubbelvikt och skrika av smärta. Vill inte gå runt i en korridor där alla kan se mig såhär så går omkring på rummet istället. Vid 17 tiden är första gången jag verkligen bryter ihop. Det gör så JÄVLA ont nu och jag orkar inte med smärtan längre. Jag gråter och gråter och Filip får hålla mig uppe för att jag inte ska trilla ihop. Värkarna är nu täta och jag lyckades knappt sova 2 timmar natten innan så jag börjar bli trött. Klarar inte av tanken av att veta att när en värk väl är över kommer jag snart få lika ont igen inom ett par minuter. Jag ber om mer smärtlindring men får bara en varm vete kudde som jag ska lägga bakom ryggen. Alvedonen har inte ens hjälp som jag fick förut och varje gång en värk kommer så skriker jag och vrider och vänder på mig. Blir undersökt igen vid 19 tiden men är då fortfarande bara öppen 4 cm och barnmorskan väljer att skicka hem oss med sömnpiller. Jag kan nog inte beskriva min besvikenhet, uppgivenhet, trötthet, smärta, ja allt i denna stund. Jag har så jävla ont och vi ska bli hemskickade efter att ha varit inlagda hela dagen med enbart ett litet sömnpiller som lindring på det hela!Inne på vårt rum uppkopplad till CTG-maskinen för att mäta värkarna

I och med att detta var första gången för mig och Filip och vi inte vet hur allt fungerar så var det bara att acceptera läget och åka hem. Från förlossningen till bilen måste jag stanna upp säkert 6 gånger på grund av mina värkar och luta mig mot Filip, andas och skrika för det gör så ont. Alltså det är en smärta som inte ens går att beskriva för någon som inte har upplevt den. Det känns som att någon försöker bryta svanken på en samtidigt som man får mensvärk gånger 1 miljon i magen. Väl hemma i lägenheten igen ber jag Filip ta upp täcket i sängen, jag sväljer min sömntablett med enbart saliv och slänger mig i sängen och hoppas på att somna inom någon minut för att slippa smärtan. Men här blir allt 1 miljon gånger värre. Efter bara 2 minuter blir värkarna så kraftiga att jag på riktigt tror jag ska dö. Jag skriker, gråter, vrider och vänder på mig och får en panikattack. Jag ligger seriöst och skakar i hela kroppen skriker så högt jag kan, gråter okontrollerat samtidigt som jag får värkar som jag måste försöka andas igenom som jag inte klarar av för att jag gråter så mycket. Helt ärligt talat trodde jag att detta var sista delen av mitt liv, att jag skulle dö där och då på plats hemma i sängen och helt ärligt talat kände jag att jag ville dö. Jag orkade inte längre. Stackars Filip visste inte vad han skulle göra och han började googla på hur man förlöser ett barn för han trodde att jag skulle föda där och då hemma i sängen.

20 minuter senare är vi tillbaka på BB igen då det verkligen inte gick att vara hemma. Barnmorskorna byter skift när vi kommer in så vi får en ny barnmorska som är helt underbar! Blir undersökt och är fortfarande bara öppen 4cm. Får en morfinspruta mot min smärta och vi blir tilldelade ett rum för att försöka sova lite och samla krafter inför förlossningen. Lyckas här sova i 3 timmar i alla fall och vaknar sedan av att jag känner av värkarna igen men jag har fortfarande morfin i kroppen så de är inte lika smärtsamma som tidigare. Ligger vaken i 1 timme till och försöker härda ut värkarna samtidigt som de blir värre och värre för varje gång. Tillslut orkar jag inte längre och ringer på en klocka för att be barnmorskan komma in och ge mig mer smärtlindring. Då kommer en undersköterska in och fråga vad det är jag vill. Säger att mina värkar börjat bli så pass smärtsamma igen att jag inte klarar av dem längre och att jag vill bli undersökt igen. Då får jag som svar ”men du är inte inne i ett förlossningsstadie ännu, tror du verkligen vi vill vara där nere och pilla på dig i onödan?”. Tror nog aldrig att jag känt mig så förnedrad som då och snyftar fram att jag verkligen vill bli undersökt och att barnmorskan som gav mig morfinsprutan hade sagt att jag skulle säga till när värkarna började kännas så pass smärtsamma igen. Tillslut går undersköterskan och hämtar barnmorskan som undersöker mig. ”Du är öppen 5cm och är nu i förlossningsstadiet” är det första hon säger. ”Ni kan hänga med mig så ska ni få ert riktiga rum och så ska du få börja med lustgas” fortsätter hon. Alltså min lycka i att höra att allt äntligen är på gång och att jag ÄNTLIGEN ska få ”riktig” smärtlindring går inte att beskriva. Vägen till vårt rum är kanske 100 meter lång men tar mig 10 minuter att gå då jag får så smärtsamma värkar hela tiden som gör att jag måste stanna, luta mig mot väggen, andas och låta.Vet inte om jag eller Filip njöt av lustgasen mest haha...

Fredag den 3 november

Tillslut är vi inne på vårt rum och barnmorskan kopplar på CTG-maskinen för att mäta mina värkar som nu är mycket tätare och varar längre. Blir ombedd att försöka sitta upprätt för att skynda på det hela så jag får sitta på en pilatesboll och lutar mig mot sängkanten med lustgasen framför mig. Här har jag tappat all koll på tid och rum men jag tror att jag sitter såhär i nästan 3-4 timmar. Lyckas slumra till mellan varje värk, alltså typ i 2 minuter men jag är så utmattad efter all denna tid att jag somnar så fort jag inte har ont. Lustgasen hjälper verkligen trotts att man fortfarande känner smärtan men efter ett tag är högsta styrkan på lustgasen för lite och vid ett tillfälle spyr jag för att smärtan är så stark och lustgasen så hög trotts att den knappt hjälper längre. Då bestämmer sig barnmorskan för att jag ska få ryggbedövning (epidural) om jag vill och det kan jag lova att jag inte tackade nej till.

Det tar ett tag innan narkosläkaren kommer in för att sätta bedövningen och jag som alltid varit rädd för just denna bedövning tidigare kunde inte bry mig mindre just där och då. Jag kände typ att jag hade kunnat hugga av min högra arm om det skulle minska på smärtan, så desperat efter något var jag! Först fick jag sätta mig upp i sängen och läkaren rengjorde min rygg med sprit flera gånger, sedan fick jag en bedövning i skinnet som skulle värka några minuter innan hon satt själva epiduralen. Och vet ni vad, det kändes knappt någonting, det var liksom ingenting att ta den! Efter alla skräckhistorier jag hört så blev jag så himla förvånad. Efter att sprutan var tagen, slangen blivit inkopplad och de doserat mig rätt fick jag sätta mig på pilatesbollen igen. Jag kände att varje värk blev mindre smärtsam nu desto mer epiduralen fick värka och tillslut klarade jag mig utan lustgasen ett tag. Någon timme senare bestämde sig barnmorskan för att ta hål på min hinna och låta vattnet gå. Jag var då öppen 8 cm och barnmorskan sa att nu kan det gå snabbt så var förberedd. När vattnet gick var det som en skön befrielse på något sätt, som att ett tryck släppte och magen kändes plötsligt lite minder spänd. Direkt när de mesta vattnet runnit ut undersökte barnmorskan mig igen och utbrister ”oj, det gick snabbare än jag trott! Nu är du öppen 10cm”.Mitt inne i en värk. Det som är så sjukt är att när en värk väl kommer så gör det verkligen så ont att man vill tuppa av och dö på plats men när den väl är över sen och dem minuterna som är mellan varje värk så mår man hur bra som helst och som att inget alls är på gång och sedan sätter det hela igång igen!

Fick sätta mig på pilatesbollen igen och vid varje värk frågade barnmorskan om jag kände ett tryck neråt varav jag svarade ja varje gång för jag trodde verkligen att jag kände ett tryck neråt. Men sen några minuter senare, plötsligt från ingenstans känner jag att OMG NU KOMMER HON!! Får panik och skriker att nu kommer hon varav barnmorskan ber mig komma upp i sängen men det är som att kroppen har låst sig och jag känner att om jag reser mig upp kommer hon att flyga ut ur mig. Värkarna går från att vara uthärdliga till att bli så pass smärtsamma att verken epiduralen eller lustgasen hjälper (vad jag tror i alla fall, vill inte ens tänka på hur det hade känts om jag inte haft epiduralen i kroppen och lustgasen att ta till mig). Med Filip och barnmorskans hjälp lyckas jag ta mig upp i sängen mellan en värk och sen är det igång, jag har krystvärkar och fy fan säger jag bara. Det är det mest smärtsamma jag känt i hela mitt liv, 100 gånger värre än vanliga värkar! Jag ligger nu i ”gynekologställning” i sängen och en barnmorska håller i en handduk som jag ska hålla i och vid varje värk ska jag dra handduken mot mig samtidigt som barnmorskan dra den mot sig (som en dragkamp ungefär). Jag seriöst gallskriker vid varje värk och barnmorskorna försöker förklara för mig att jag måste försöka hålla andan och allt det jag skriker ut måste jag försöka trycka neråt. Lättare sagt än gjort kan jag säga för det är så pass smärtsamt att det enda man tänker på är att vråla. Såhär håller det på i vad jag trodde var ca 30 minuter innan hon var ute men som i själva verket visade sig vara 2 hela timmar. Jag låg alltså med krystvärkar i 2 timmar!! Mitt i allt hör jag hur alla säger att de ser massa hår och att hennes huvud nästan är ute, blir till och med frågad om jag vill känna men skriker att jag inte vill, jag vill inte något, jag vill bara få ut henne och få slut på denna otroliga smärta. Tillslut hamnar jag i något mellanläge där krystvärkarna stannar av och jag lyckas vila i några minuter trotts att det gör så ofantligt ont där nere i och med att en liten del av huvudet faktiskt är ute haha… Tillslut sätter barnmorskan i värkstimulerande dropp för att få fart på allt igen och tillslut efter många om och men, skrik och tårar så är hon ute. Den sekunden då hon kommer ut är det som all smärta försvinner och som att den aldrig funnits där, det är nästan så jag tror att jag drömt allt och vaknat upp ur min dröm. Jag hör hur hon skriker lite och kollar upp på Filip som står med tårar i ögonen och det är först då som jag kollar ner och får se henne (jag blundade mig igenom hela krystarbetet). Så underbar, så fin, alla fingrar, alla tår, hon andas och hon är så otroligt fin! Jag får uppe henne på mitt bröst och jag kan inte sluta stirra på henne. Hon är här, efter all denna tid och smärta så är hon äntligen här. Vår älskade dotter!

Barnmorskan börjar fixa med navelsträngen som Filip sen får klippa och därefter så drar de ur moderkakan på mig. Trodde jag skulle krysta ut den också och att det skulle göra ont men barnmorskan liksom bara drog ut den och den slank ut som ingenting (inte så konstigt efter att man precis pressat ut ett barn haha). Barnmorskan berättar att jag inte spruckit någonting och det är en sådan lättnad att få veta att jag inte behöver sy eller bli rörd där nere mer efter denna långdragna förlossning. Jag låter sedan mini försöka söka sig till bröstet vilket hon gör men hon har svårt för att få ett grepp och börja suga. Får hjälp av barnmorskan och tillslut lyckas hon få ett grepp. Man kanske tror att det ska kännas konstigt första gången man ammar för det är en helt ny situation, en människa som suger på ens bröst för att få i sig mat, men det är det mest naturliga i just den stunden. Efter ett tag kommer en barnmorska in för att väga och mäta henne. 3244 gram och 49cm lång. Filip får sedan sätta på första blöjan och kläderna medan jag ska gå iväg för att testa att kissa och se så att det fungerar bra efter förlossningen. Vi får sen in den klassiska champagne- och smörgåsbrickan och jag har nog aldrig varit så hungrig som då så jag äter både upp mina mackor och Filips ena haha…Här var hon bara några minuter gammal, vår älskling!

Tänkte skriva ett nytt inlägg om de första dagarna efter att hon kommit senare, känner att jag måste avsluta här för detta blev riktigt långt nu. Men som sagt så var förlossningen väldigt utdragen och lång men efter all den smärta jag gått igenom och trotts att jag gråtit till Filip att jag aldrig mer vill ha barn i hela mitt liv igen hade jag nu, en vecka senare, kunnat gå igenom det 100 gånger till på grund av det man i slutändan får ut av det<3

/Olivia

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas